Det finns något annat som jag måste berätta

Läkaren pratade snabbt. Kanske var han mer nervös än jag själv. Han pratade om värden. Levervärden, blodvärden, saltvärden. Alla värden man kan tänka sig. Om äggviteämnen och om kroppens nya rytm. Om förra veckans kameraundersökning. Sedan förde han fingrarna försiktigt och noggrant över min kropp. Över lymfkörtlar, för att se om där fanns någonting avvikande. Det var som om vi båda höll andan. I alla fall jag. För jag balanserade på vad som antingen var en mållinje eller en mina. Vad visste jag inte. Men alldeles snart skulle jag få ett besked.

Det är lustigt. När man har spelat upp ett scenario i huvudet en miljard gånger – hur man längtat och sett fram emot, hur man varit övertygad om hur något skulle bli – och så står man plötsligt där en dag, och reaktionen visar sig bli en helt annan. För jag har längtat. Och jag har varit övertygad om hur jag skulle reagera. Men jag har haft fel. För även om jag har tänkt på situationen, så kan jag inte låtsas. Det måste få sjunka in. Reaktionen måste få komma naturligt. Av sig själv. Men det var en vacker dag. Och det ska alla dagar som finns kvar komma att vara. Vackra. För det verkar som att jag vann.

Det finns inga garantier när det kommer till den här sjukdomen. Ingen som kan lova att mörkret inte kommer komma tillbaka, när jag minst anar det. För det kan det göra. Det förstår jag. Men med den rädslan kan jag inte leva. Det vägrar jag. Livet är här. Livet är tillbaka. Livet är det som händer just i detta ögonblick. Och det är ett vackert liv.

Jag ser en man i min spegelbild. Någon som tidigare var en främling. Någon som jag inte kände, men som nu vuxit till en tydlig del av mig. Någon som jag inte kommer leva utan. Som alltid kommer finnas nära. Som präglat mig som en annorlunda tatuering. Och jag ska bära dig med mig, tills ärret bleknar, tills jag bara minns dig som en mörk period av mitt liv. När jag bara minns dig som den storm jag en gång fastnade i. Ibland kommer jag att tänka på dig. Det vet jag redan nu.

Jag ska sitta i min trädgård med ett barn i mitt knä, mitt eget eller någon annans, och bland sommarskratten ska jag försvinna i ett ögonblick för att minnas hur du kom som en vildhäst och förstörde så mycket, för att sedan försvinna. Jag ska ge dig ett ögonblick. Inte mer. Du har redan fått för mycket.

Innan min första behandling bestämde jag mig för att du inte skulle bli min vän. Och lika lite tänker jag spara dig som en trofé på min vägg. Du har lärt mig ett och annat. Fått mig att inse. Det kan jag inte förneka. Men mest har du fått mig att bli äldre. Mannen i min spegelbild bar alldeles nyss ett pojkhjärta. Något sådant kommer aldrig tillbaka. Hur mycket jag än kan försöka. Anstränga mig.

Kristian, min finaste pojke, mitt sköraste barn, fortsätt. För det här är över. Nu kan livet fortsätta. Du klarade dig. Och du gjorde det bra. Rusa ut. Rusa fram. Rusa. Det är din tur nu. Din tur.

- - -

I och med detta lägger jag ned den här bloggen. Den har fyllt en funktion. Varit viktig för mig. Funnits nära som en vän, tagit hand om min ilska, min frustration och min glädje. Men nu är vår tid över. Och även om jag alltid kommer vara tacksam över de hittills 647 687 besöken, över alla kommentarer, mejl och reaktioner, så hoppas jag – från märgen av mitt väsen – att jag aldrig kommer behöva skriva en fortsättning på just den här berättelsen. Men till alla som har läst vill jag rikta en lika ärlig tanke: den om ett tack för att ni läst. För att ni visat kärlek och omtanke. För er värme. Det har varit ett märkligt år. Nu väntar något annat.

 "I kroppen min" är död. Länge leve kroppen min.

En annan station längs vägen

Frosten har bitit ett grepp om Dalarna, men det senaste dygnet har skämt bort mig med värme. I hagarna står hästarna med böjda huvuden. På åkrarna sover gässen och svanarna samlade. Jag och mamma sitter på tåget mot Stockholm. Mot mötet på Huddinge sjukhus, för att i bästa fall få en fingervisning om åt vilket håll den här processen är på väg. Vi åker mot förhoppningen. Framtiden.

I går var det dags för min föreläsning. Strax innan var jag lite darrig, men aldrig direkt nervös. Jag hade förberett mig noga. Tagit uppgiften på allvar. Så det var med hyfsat lugna steg jag klev ut på scenen i mina drömmars stad. Och publiken var större än vad jag hoppats på. Jag trivdes. Helt klart. Så jag berättade om hur allt började, om det motsägelsefulla i den här sjukdomen. Om rovdjursfrossan. Jag talade om hur jag förberedde mig på att dö, om min systers brev. Om vägen tillbaka. Och om Bobby Fischer.

Jag såg nyligen dokumentären Bobby Fischer against the world, om underbarnet och bråkstaken med samma namn. Det var en sevärd historia. Ett naket porträtt, smärtsamt ärligt. Amerikanen Fischer lyckades med konststycket att bli något av en superhjälte och en rockstjärna, trots att han ägnade sig åt något så långsamt och till synes osexigt som schack. Men det skulle visa sig att Bobby Fischer inte trivdes så bra i det mediala rampljuset. Rättare sagt så vantrivdes han, och i hans huvud försiggick ett inferno, ett kaos som skulle bli allt värre. Han gjorde det ena märkliga uttalandet efter det andra. Han var provokativ, för att uttrycka det milt, och gjorde utspel som på alla sätt stred mot hans eget judiska påbrå. Till slut ville ingen ta i Bobby Fischer, inte ens med tång, men han fick en fristad på Island. Och precis som jag drabbades han av cancer. Men på grund av sina uttalanden och sin omedgörliga personlighet fanns ingen vid hans sida. Det måste ha varit rysligt ensamt. Att försöka rida ut en sådan storm på egen hand. Strax innan han dog sade han till en av sköterskorna: ”nothing is as healing as the human touch”. Och jag förstår honom. För trots medicinerna, behandlingarna och operationen, så inbillar jag mig att jag inte hade lyckats ta mig så här långt om det inte varit för den värme och kärlek som människor i min närhet har visat mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam över.

Om ett par timmar vet jag – förhoppningsvis – vad dessa krafter tillsammans har åstadkommit. Operationen. Behandlingarna. Medicinen. Den mänskliga närheten. Jag sätter mitt hopp till dessa fyra beståndsdelar, men bär med mig det sista i bröstet, i hjärtats alla kvarvarande slag.

Dagarna nu, som blir evighet sen

Om två dagar ska jag gå på en föreläsning. Och det är jag som ska stå på scenen och prata. Jag har aldrig gjort en sådan sak förut. Därför vill jag göra det. När jag fick förfrågan kröp jag in i mitt pokeransikte, spelade svår och bad om att få återkomma om några dagar. Men egentligen var jag nog alldeles säker redan då. Klart jag skulle göra det. I vuxen ålder är det så sällan som man utmanar sig själv. Man är fast i sina rutiner, man vet vad man gillar och är övertygad om vilka saker som man bör passa sig för i – bästa fall. Det ska mycket till för att bryta dessa vanor. Så vill jag inte ha det. Därför ska jag föreläsa på onsdag på Cozmoz i Borlänge, på samma scen där jag och vännerna debuterade inför publik. Största skillnaden är att jag inte kommer sitta längst bak, gömd bakom trummorna. Och att jag inte är med i en enhet som gemensamt får ta smällen om det går åt helvete. Men det gör ingenting. Jag har varit med om värre. Och oj, vad jag ska slita på den frasen i framtiden.

För någon morgon sedan satt jag vid mitt alldeles egna köksbord och tittade på min alldeles egna lägenhet. Jag tittade på mina böcker, på mina fotografier, på mitt kök och mot min garderob där jag visste att mina kläder hängde och vilade sig. Och jag förstod hur lyxigt jag har det. Hur fantastiskt det är att jag kunde göra just det. Hur tacksam jag är och måste vara över en sådan sak. Men egentligen är jag inte så materialistisk. Jag kan längta efter mina böcker, och visst har jag en favoritkavaj, men det jag skulle sakna mest om hela kåken brann ner, skulle nog ändå vara mina kalendrar för de senaste åren. Sedan 2008 fyller jag dem med vad som händer i mitt liv. Anteckningar, meningar som fastnat, citat som gjort intryck, listor på saker som ska göras, reportageidéer, fiktion, biobiljetter, kvitton, notiser och fotografier. För att nämna några exempel. Och de senaste två veckorna har varit viktiga sidor. De viktigaste på länge. För det är nu jag har börjat min nedräkning. Förra veckan var det provtagning, undersökning och möten inskrivna på de vita sidorna. Nu väntar en liten operation för att jag äntligen ska bli av med porten i bröstet. Och på torsdag får jag det första beskedet om hur allt egentligen har gått. Om jag förstått det rätt. Om jag har tur. Jag antar att den här optimismen som verkar genomsyra mig just nu snabbt kan bli nedslagen, misshandlad och nedgrävd i en grop i skogen på torsdag, om saker och ting – framtiden och prognosen – ser värre ut än vad jag inbillat mig på sistone. Men jag kan inte leva mer med värjan mot halsen. Snart kan den här processen vara över. Jag lever på hoppet. Mer än någonsin tidigare.

Mellan tisdagens operation och torsdagens tribunal – för det är nog så jag ser den – ska jag alltså hålla i en föreläsning. När jag nu sitter och går igenom allt jag har skrivit sedan jag fick beskedet om sjukdomen, så slår det mig en gång till, hur avlägset allt känns. I går gick jag igenom dagarna som följde operationen. Jag minns när jag tvingade upp ögonlocken för första gången. Smärtan i rummet. Mammas händer. Hur jag drack från svampen som fördes till min mun. Det har varit ett hårt år. Och nu när jag sitter med mina anteckningar och försöker väva ihop allting med en blodröd tråd, slår det mig igen. Det är fortfarande ett hårt år. Den här kalendern kommer jag aldrig att släppa taget om. Oavsett vad jag egentligen vill.

Men Kristian, du har skött dig bra. Jag är stolt över dig.

Svärdslukaren

En hjärnskakning, knäskålarna ur led tre gånger, två brutna armar, en bruten handled, en hjärnblödning, en förskjutning i ryggraden. För att nämna några exempel. Jag har varit på sjukhus en hel del i mitt liv. Men nu befinner jag mig i ett läge där jag inte kan minnas när jag var på sjukhus senast, utan att hela kroppen gjort motstånd, som en åsna i en tecknad serie. Vid det här laget vet jag precis hur jag fungerar. Klockan stressar mot försening och då, just då och inte en sekund senare, måste jag ta tag i disken, stryka alla skjortor för en tredje gång eller städa i källarens förråd. Så har det blivit varje gång jag måste ge mig av till Södersjukhuset. Men i måndags var det inte för behandling.

Jag hade strukit runt i korridorerna i någon timme eller två. Försökt – och lyckats – äta en obegriplig lunch bland taxichaufförerna bredvid entrén. Gjort mitt bästa för att slå ihjäl tiden. Provtagningen hade gått bra. Det förstod jag redan när jag såg sköterskan. Hon har tagit hand om mig exakt hur många gånger som helst. Hon har vana händer, västkustdialekt, vet vad hon gör. Hon kände nog inte igen mig. Så klart. Det tog henne ungefär två minuter att fylla de båda rören som remissen efterfrågade. Jag satt och såg den röda visaren varva de långsamma svarta. Och efter den där lunchen bland de tysta chaufförerna och de skrikande nyfödda satte jag mig tillrätta på läkarens kontor. Jag sjönk ner i stolen. Stirrade rakt fram. Proverna såg bra ut. Vissa värden var fortfarande låga, men det var att vänta med tanke på den tid som gått sedan den senaste behandlingen. Då kom den. Tröttheten. Utmattningen. Det är något visst att tala med en läkare. Jag var egentligen inte nervös för vad proverna skulle visa. Inte särskilt orolig för att höra vad läkaren skulle säga. Men en läkares ord väger tungt. Verkligheten är närmare. Än någonsin.

Igår var det dags igen. Men den här gången skulle jag till Huddinge sjukhus. Gastroskopi. För er som har gjort det är ordet en rysning. För er andra krävs en förklaring. Oftast sövs du ner, får ett munstycke som ser ut som en östtysk sexleksak fäst runt huvudet och in i munnen, för att du inte ska bita sönder den löjligt långa kameran, som för en lekman bara ser ut som en svart läderrem med en dryg centimeters tjocklek. Sköterskan ledde mig in i salen, frågade om två aspiranter fick vara med under undersökningen. Det fick de. De var som de brukar vara. Tystlåtna. Darriga. Unga. Först fick jag dricka en trist shot med ett medel som påverkar slemmet i halsen, sen fick jag två duschar bedövningsmedel in i svalget. Halsen blir stum och det gör att du som patient inte kan svälja. Du kommer att dregla okontrollerat. Det är ett avväpnande tillstånd. Det mindes jag från den senaste gången. Samtidigt som sköterskan satte in en nål i armvecket för att kunna ge mig sprutan med bedövningsmedlet, tittade jag upp i taket. Och kom fram till att jag är så kraftfullt stolt över mig själv, och att jag faktiskt menar det. När jag lade mig i fosterställning på britsen såg jag kameran ligga trasslad som en svart snok framför mig. Sist jag gjorde det här, kändes det efteråt som om jag försökt svälja ett svärd utan att veta hur man egentligen ska göra. Och det kanske exakt så det här året är. En mörk varieté.

Min mamma födde en svärdslukare. Innan jag ens visste hur jag egentligen skulle göra, så har jag knuffat ut mig själv på scenen, med svärdet i handen. Jag har böjt huvudet bakåt, gapat och slukat bladet. Nästa torsdag får jag veta om jag kan föra ut det vassa. Och när mina barn någon gång frågar mig vad jag gjorde som ung, så ska jag svara många saker. Bland annat att jag en gång var en svärdslukare. På en scen som inte liknade någonting annat.

Som han sa: under trädet, bakom stängslet, fanns en stig för mig

Jag rör mig som en inbrottstjuv genom kvarteren. Sakta, maskerad med mössa och uppvikt krage på jackan. Ser nog ut som om jag stirrar in i varje parkerad bil jag passerar. För det är egentligen vad jag gör. Men ärligt talat blickar jag inte en millimeter förbi reflektionen i rutorna. Jag fastnar hela tiden stirrandes på den späda varelsen mittemot mig. Och efter en stund, efter några gånger, efter några timmar, efter några dagar, så vet jag inte längre vem eller vad jag ser. Jag frågar mina vänner, och de svarar alla olika. Till slut kommer jag till en punkt då jag varken litar på mitt eget eller deras omdömen. I min värld, kommer jag aldrig att se frisk ut om jag inte klipper av mig allt hår igen. Om jag inte låter kroppen börja om på nytt. Om jag inte ger mig själv den här chansen till återfödelse.

Jag tömmer frysen på de donerade matlådorna som jag fick när jag själv inte orkade, klarade av att laga mat. Jag har redan lagt undan kläderna jag bar i samband med behandlingarna. Gömt böckerna jag läste då, och gjort samma sak med filmerna jag såg. Jag vägrar fortfarande att äta och dricka vissa saker. Associationerna kommer att förfölja mig länge, tills jag en dag vaknar och märker att de har försvunnit. Som en älskarinna om natten.

Men just nu är verkligheten för nära. Avståndet till helvetet är inte tillräckligt långt. Därför gick jag under natten in i badrummet, därför tog jag av mig kläderna, därför startade jag rakapparaten. Därför förde jag den mot huvudet. Därför gjorde jag det utan att röra en min. Men. Halvvägs över kraniet lade maskinen av. Vägrade fungera. Inte ens med laddaren inkopplad ville den dra igång. Så jag avslutade dygnet med en frisyr som sade ”jag spelar didgeridoo, läser alviska på folkhögskola och mina barn ska heta Yggdrasil och Fjalar”. Alldeles nyss lyckades jag däremot övertala rakapparaten till att avsluta vad den började.

Nu har jag varit utan medicin sedan förra onsdagen. Vet egentligen inte hur det känns. Inbillar mig att jag känner mig starkare. Så måste det vara. Om en stund ska jag vara tillbaka på Södersjukhuset för några prover och ett av många uppföljningssamtal. Undrar hur det blir att återvända till en plats som alldeles nyss var skräck, i dess renaste form. Som var min trasiga kropp. Vi får se. Jag tar med mig en sjal att hålla för näsan, för att hålla dofterna borta. För säkerhets skull.

De närmaste veckorna består av ingrepp, kanyler och möten. Och de är början på mitt konkreta avslut, även om kroppen fortfarande inte är vad den ska vara. Det här är ändå mitt upplopp. Min rusch. Om allt vill sig väl. Men jag tror, att oavsett beskedet på mitt första återbesök hos kirurgen, så måste jag leva nu. För nu vet jag – på ett annat djup, en annan nivå, med en annan styrka – allt jag inte visste då.

Varje dag är en kyss och en smekning.

Med ett leende som blir allt vackrare

Och så kom dagen då jag försiktigt närmade mig. Då jag smög mig nära. Då jag omfamnade det som tidigare omslöt mig: arbetet. Det var dagen då jag satte mig för att skriva. Jag började i lagom takt. Sen var det som att jag började springa. Snabbare. Snabbare. Först när klockan närmade sig 22 försökte jag dra ned på rytmen. Varva ner. Då insåg jag. Det här är inte det tempo som jag ska återvända till. Gör jag det, i så fall har jag inte lärt mig någonting alls av detta. Av denna, den enda långa gåtan.

För det är andra tider nu. Andra dagar. Andra tankar. Trots att jag fortfarande är en vildhäst bunden till ett träd, så vet jag att det snart kommer komma en pojke, i nattens mörker och lossa på tyglarna så att jag kan rusa vidare. Mot äventyret. Mot allt som jag väntat på. När jag rör mig på stan, när jag möter människor – där vissa ser mer skräckslagna ut än andra – och får frågan om hur det är, brister jag ut i ett frireligiöst leende. Jag vill nästan sträcka armarna mot skyn i någon sakral gest. Och sen svarar jag.

Jag har bestämt mig för att inte försöka väva in känslan i metaforer, utan enbart tala klarspråk: det är en lyx att ha en kropp som fungerar. Och det kan jag säga trots mina skavanker. Jag känner känseln i och på magen komma tillbaka. För det tar ungefär ett halvår för de avskurna nervtrådarna att växa ihop igen. Jag kan se tråden som sytt ihop ärret inifrån sträcka sig när jag rör mig. Jag kan känna på knuten ovanför ärrets början. Men jag vet att det kommer försvinna. Jag kan njuta av min tillvaro trots att jag har två ingrepp framför mig. Det gör mig inte så mycket. Har jag tagit mig så här långt, genom allt det här, så ska det krävas mycket för att jag ska vingla av nervositet igen. Det är i alla fall så det känns just nu. Och häromdagen åt jag lite för fort. Jag åt som jag gjorde förr. Det är svårt att bryta ett mönster som har tagit 27 år att bygga upp. Så jag fick återigen krascha på badrumsgolvet, böja huvudet över toaletten och kräkas. Men den här gången gjorde jag det med ett leende.

Häromnatten var alla husen runt mitt eget mörka. Nedsläckta. Som under en bombnatt. Jag satte mig på mattan. På huk, som en hövding i någon uråldrig regnskog. Jag såg andra halvan av The Deer Hunter. Såg De Niro lämna allt för att hämta vännen som blev kvar i kriget. I sitt eget inferno. Så jag såg honom hämta hem han som fastnade. Jag satt fortsatt på huk, funderandes. Sedan såg jag Christopher Walken ta tag i revolvern med ett leende. Allt var över. Det blev mörkt. Det tog slut. Och då förstod jag, kanske tydligare än tidigare: i morgon börjar något annat.

För jag ska också ta mig hem. Till något nytt. För jag är saknad. Av många. Av mig själv.

Jag var mycket äldre då, jag är yngre än så nu

Jag har alltid tyckt att det har varit lite konstigt att höra min egen röst. Inte svårt, men konstigt. Jag minns en gång när vi var barn hemma i Kvarnsveden. Vi tältade på gården och någon hade en liten bandspelare med sig. Och när vi låg där och berättade spökhistorier för varandra, när vi blandade de kalla kårarna med skratt och nyförälskad puls, så hörde jag min egen röst. Där, ur bandspelaren. Jag minns att jag blev som besviken. Var det verkligen så där jag lät? I mitt huvud har jag föreställt mig något helt annat.

Sedan dess har jag hört min egen röst i en rad olika sammanhang. Jag har nog vant mig med rösten. Tonläget. Klangen. Ljudet. Och jag har aldrig haft några problem med att röra mig eller sitta stilla vid en kamera. Jag har liksom inte haft något val. Men jag har aldrig tidigare sett eller hört mig själv tala, eller för den delen se ut, på följande sätt.

Bänken är den där jag suttit och löst världsproblemen under min uppväxt. Och det var därifrån jag såg min pappa gå och leta efter mig, när jag rymt med mitt livs värsta raseri. Det var från den kammen där jag betraktade honom som en indian. Och det var borta vid bron där han reste sin hand, där han tog emot mig. Det var där allt blev bra igen.

Det här är den långa versionen. Det här är den kortare.

Över floden in bland träden

– Du har en inplanerad behandling på måndag. Vi kan därför inte operera dig.
Läkarens ord. Det var som om de gick loss på mig som ett basebollträ och rasande nävar. Jag satte mig på huk på golvet vid receptionen. Började gräva desperat i väskan efter kalendern, för att bevisa att jag minsann skrivit upp att den sista behandlingen redan ägt rum. Att jag gjorde det den 12 september. Jag ber dem kontakta min läkare igen. Ber dem dubbelkolla. Det kan inte vara sant. Inte en behandling till. Först sakta och avvaktandes, sedan allt snabbare, känner jag hur allt kommer tillbaka till mig. Dofterna, svagheten, illamåendet. Hur kroppen återigen kommer att brytas ned, så att bara det mest grundläggande fungerar. Jag går och sätter mig i väntrummet igen. Begraver ansiktet i min högra hand. Ser Skeppsholmen och Gröna Lund mellan fingrarna. Hur strålande allt verkar vara, på andra sidan fönstret.

Efter ett par minuter, efter vad som känns som en evighet, kommer en sköterska försiktigt fram till mig. Hon böjer sig fram. Konstaterar att det blivit ett missförstånd. Först hör jag fel och hör mig själv svära så att klockorna stannar i Katarinakyrkan, ett molotovkast därifrån. Kunde riktigt se hur prosten ramlade omkull i sakristian. Sedan förklarar hon. Det blir ingen behandling på måndag, men eftersom jag fortfarande går på medicin kan de inte operera mig. Fråga mig inte varför.

Jag blir fruktansvärt besviken. Hade sett fram emot att lägga mig under kniven. Skulle ju äntligen bli av med en så tydlig symbol för min sjukdom, för min behandling. Jag lämnar sjukhuset, går ner mot Slussen, i solskenet med ett åskmoln ovanför mitt huvud.

Dagen efter befinner jag mig i Borlänge. Ensam i barndomshemmet. Mina föräldrar har tagit ut sin första gemensamma semestervecka för den här sommaren. De har liksom inte kunnat slappna av förrän nu. Så jag rör mig genom huset. I lugnet, bland alla minnen, i tryggheten som var min uppväxt. Strax före lunch träffar jag upp ett par journalister på min favoritplats nere vid älven. De ska göra ett reportage om mig och min sjukdom, om den process som jag går igenom. De ber mig att läsa någonting av det som jag har skrivit.

Jag är inte särskilt nostalgisk. När någonting är klart, så är det klart. Jag går nästan aldrig tillbaka för att läsa reportage och intervjuer som jag har skrivit. Så att plötsligt sitta med min blogg utskriven i händerna, blir en mäktig upplevelse. Jag läser först om pannkakorna, om ungdomsnätterna längs Borganäsvägen och om den roll som jag ofrivilligt frivilligt tagit på mig. Det kommer som en chock för mig. Har jag verkligen gått igenom allt det där? Har jag? Och, ja. Det har jag. Jag fick beskedet strax innan jag skulle äta pannkakor. Det här slagsmålet har varit som de under ungdomsnätterna i Borlänge. Och den här rollen har jag tagit på mig, i alla fall för en stund. För en epok av mitt liv. Någonstans mellan de pulserande raderna inser jag att det är mina ord, mina upplevelser. Jag är på väg att börja gråta. Biter ihop. Blickar framåt. Dalälven rusar vidare. Den har inte märkt något. Eller så är dess rörelse en tröstande smekning. Ja, så måste det vara, konstaterar jag och fortsätter att läsa.

Vägskäl

Fyra dagar med en kropp som fungerar. Få saker har gjort mig så glad. Och om inte glad så väl tillfreds. För jag kan se slutet komma mot mig. Slutet på mitt livs prövning. Min skärseld. Mitt Golgata. Även om just den här dagen inte varit så lyckad, med en utmattad kropp och de vanliga biverkningarna från medicinerna, så skriver jag med ett tilltufsat leende.

Jag kan se hur mitt ansikte sakta börjar få tillbaka sin färg. Och håret ser mer levande ut. Det kanske inte låter trovärdigt, men jag lovar att det är sant. Och jag kan gå nedför mina gator utan att det känns som om vinden ska slita sönder mitt ansikte. Känseln börjar bli normal. Jag kan plocka i kylen och frysen utan att bli stum i fingrarna. Doftsinnet börjar lugna sig. Det är inte längre lika hysteriskt. Inte längre lika känsligt. Extremt. Och om jag gör det lugnt och stilla, kan jag till och med äta utan att kräkas. Den här gången tänker jag inte ens försöka förklara hur lycklig det gör mig. En mening får räcka: Min kropp gör mig lycklig. Men jag vet att vi måste lära känna varandra igen, jag och kroppen min. För jag är mig själv inte längre lik. Jag har accepterat att det är så här jag ser ut. Så är det. Och så kommer det att vara. Det betyder däremot inte att jag är redo för att visa mig. För att lämna ut mig. Inte än. Kanske sen.

Processen verkar nu ha nått ett läge där jag kan se framåt. På riktigt. Om två dagar ska jag operera ut porten ur bröstet. Det känns skönt. Jag har aldrig vant mig med den. Blir fortfarande förvånad när jag ser mig själv i spegeln. Tycker fortfarande att jag ser ut som billig science fiction. Och den 5 oktober kommer jag antagligen få sluta med medicinen. Det fanns en kort period i somras, efter operationen och innan behandlingarna började igen, då jag inte gick på några som helst mediciner. Som jag minns det var jag ganska stark då. Hyfsat normal.

Och när kroppen är redo, så vet jag vad jag ska göra. Jag ska ta mig an en hemlighet. En hemlighet som fått mig att känna mig inspirerad för första gången på flera månader. Jag har saknat den känslan. För jag var en väldigt inspirerad person. Och jag visste hur jag skulle hantera den känslan. Vad jag skulle göra med den. Men plötsligt kom ett godståg och körde över den. Men nu kan jag se den, komma stapplandes mot mig igen. Vi har saknat varandra. Och i och med det förstår jag hur viktigt det är att ha något att se fram emot efter en sån här prövning. Skärseld. Golgata. För när det här är över – även om det inte kommer kunna bli ett definitivt avslut – så kommer tillvaron att fyllas med en tomhet. För sjukdomen, åtminstone delar av den, kommer att vara borta. Den har fyllt och tagit över min tillvaro under alldeles för lång tid. Jag ser fram emot att ta tillbaka mitt eget liv. Samtidigt gör det mig ont att vissa kanske går mot samma avslut, utan att ha någonting konkret att se fram emot.

För några nätter sedan vaknade jag ur en mardröm. En mörk. I sömnen hade jag känt efter i munnen och kunnat plocka ut mina tänder, en efter en. Jag spottade ut dem i en blandning av saliv och blod. En trög sörja. Det var nog min egen rädsla som talade till mig. En viskning om att det bara var det som fattades. Tandlossning. Men det ska jag nog slippa. För säkerhets skull känner jag efter en gång till. Jag gör det samtidigt som jag skriver. Låter fingerspetsarna och tungan valsa fram längs tandraderna. Och de finns kvar.

För en stund – för jag vet att den här kampen nödvändigtvis inte är över – så tänker jag andas ut. Jag gör det just i detta nu. Och det känns berusande.

Tjugosju

Jag sover naken. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Så varje gång jag vaknar blickar jag ned över en obducerad kropp. För det är så jag ser ut. Som filmernas bårhusklientel. Med någonting tydligt över magen. Jag har lärt mig leva med mitt utseende. Tror jag. Men jag ser ut som om jag varit på den andra sidan och vänt. Det ligger jag och funderar på varje morgon, nu när dagarna bara handlar om att flytta tid. Närmare den 5 oktober. Närmare en tillvaro utan mediciner. Närmare. För jag känner hur pillren tynger ned min kropp. Gör mig långsam. Trög. Tung, trots att jag aldrig varit tunnare.

Sedan ett par dygn dras jag med en helvetisk huvudvärk. Januarihuvudvärk. När jag och vännen – efter att ha firat hans födelsedag – gick från Slussen mot Mariatorget, märkte jag hur sakta vi gick. Hur han tålmodigt rörde sig bredvid mig. Och hur jag omöjligt kunde röra mig snabbare. Det, tillsammans med andra tecken, gör att jag funderar på om jag har en ny blödning inuti mig. Jag som försökt sikta in mig på att det här snart ska vara över. Kanske har jag lurat mig själv. Blivit fartblind. Kanske finns det tumörer kvar i kroppen. Kanske hjälper inte medicinerna. Kanske måste jag behandlas intravenöst fler gånger. Kanske. Fan.

Jag kliver upp ur sängen. Fingrar på brevet jag skrev. Brevet till dem jag älskar. Där det står hur jag vill att det ska gå till, om jag inte klarar mig. Om jag inte överlever. Det är ett hårt brev. Det som står däri är visserligen vackert, men jag orkar inte läsa det en gång till. Ingen borde behöva skriva någonting sådant. Oavsett om man är 27 eller 77. Jag skrev det strax innan operationen i juni. Och det står allt mer tydligt för mig, att jag nog var närmare 27 club än vad jag någonsin kunde ana.

Den bisarra klubben består av en rad ryktbara musiker som alla haft det gemensamt att de supit ihjäl sig, överdoserat, havererat eller lämnat jordelivet på något annat sätt – blåst skallen av sig eller drunknat i sina egna spyor som några få talande exempel. Och att de alla gjorde det som 27-åringar. Nu försöker jag inte på något sätt säga att jag skulle komma att ingå där, även om jag skulle få ett städ i huvudet innan morgondagen, men jag skulle lik förbannat ha plockat ned skylten vid 27 års ålder. Och det trodde jag kanske inte riktigt, vid den här tiden för ett år sedan.

Om ett par timmar, eller rättare sagt i morgon, så fyller jag år. Jag blir 28. Verkar det som. Trots allt. Farfar brukade alltid säga gott nytt år till dem som hade födelsedag.

Grattis på födelsedagen, Kristian. Och gott nytt år. Låt det bli ett bra sådant.

De här krakarna blev inte äldre än 27. Någon, eller någonting, bestämde sig för att det fick räcka där. Så nu sitter de någonstans, i den där klubben för dem som inte längre fick vara med.